Vem är jag?
Vem är jag?
Vem är jag egentligen?
Det är ju i alla fall inte du som är jag.
Det är inte heller min mamma eller den söte kassören på ICA som är jag.
Jag vet att det bara är jag som kan vara jag,
men jag vet inte riktigt vad det innebär.
Förstår du?
Här om dagen sa min vän Åsa något i stil med:
"Gud, så lika vi är! Vi är ju nästan samma person."
Ledsen Åsa, skulle inte tro det va.
Hon kan ju inte komma här och snylta på mig, den skatan.
Nej, hon får hitta sig en annan personlighet att suga blod av.
Jag har fullt upp med att få min blodbank att räcka till mig själv.
Förstår du?
I dessa tider av plagiat får man hålla hårt i sig själv,
för att inte användas som handling i någon annans film.
Det gäller att skaffa upphovsrätt så snabbt som möjligt på allt man gör
och att hela tiden förnya sig själv med egna påhittade trender.
Det viktigaste är ju trots allt att man har huvudrollen i sitt eget drama
och att man inte låter någon av birollerna överglänsa en.
Förstår du?
Man får se till att alltid stå i centrum. - Hej, mitt namn är Dennis och jag vill synas!
Att alltid ha lite drama på lager. - Den där slynan har inget att komma med!
Att alltid ha repliker redo. - Jag älskar dig, Tommy! Verkligen!
Och att alltid, alltid vara beredd på att agera. - Raring, du var hur bra som helst!
Men i och för sig,
det finns ju alltid de som har det värre.
Det finns de som har gått från Judy Garland till Dolph Lundgren utan att ens märka det.
Det finns de som har låtit någon annan regissera istället för att göra det själv.
Och så finns det ju de som har lagt karriären på hyllan och gått i pension.
Så vem är jag att klaga?
När jag tänker efter
så är jag nog rätt nöjd med mig själv trots allt.
Jag är nog rätt unik.
Förstår du?
© Dennis Svedberg Hellström, 2005